Här publiceras frågor och svar som ska vara till hjälp för dig som arbetar med tillämpningen av standarden för grundläggande dimensioneringsregler för bärverk.

SS-EN 1990 Gäller bilaga B?

Fråga publicerad 2023-02-08.

Fråga: Utgår den Bilagan B i SS-EN 1990 i och med texten i EKS11 Kap 0 §2 och ersätts med paragrafer i EKS11 Avdelning A.
Exempelvis:

• Ersätter säkerhetsklasserna i EKS11 avdelning A RC-klasser enligt tabell B.2 i bilaga B?
• Ersätter dimensioneringskontroller i EKS avdelning A §25 dimensioneringskontrollnivåer enligt 1990 Tabell B.4 i bilaga B?
• Ersätter utförandekontroller enligt EKS11 avdelning A §27 kontrollnivåer enligt tabell B.5 i bilaga B?

Svar: I EKS anges att ”Bilaga B får inte tillämpas när det gäller differentiering av byggnadsverks tillförlitlighet.” I stället ska de angivna avsnitten i EKS användas. Det gäller indelning i säkerhetsklasser, dimensioneringskontroll, mottagningskontroll och utförandekontroll.

Övriga delar av bilaga B kan tillämpas av en byggherre om denne önskar detta. Regler kring kontroll enligt Avd. A i EKS ska dock alltid följas.  

 

SS-EN 1990 Upptryckning av grundvattentryck

Fråga publicerad 2021-11-03.

Fråga: Vilken lastkombination ska man använda när grundvattentrycket lyfter en källargrund, ekvation 6.10 a,b eller EQU (ekvation 6.7)? Till exempel om man har 2 m grundvattentryck mot betong.

Svar: Statisk jämvikt kontrolleras med lastkombination EQU. Kontrollen avser att kontrollera att konstruktionens egenvikt är större än upptrycket så att konstruktionen inte lyfter av vattentrycket.

 

SS-EN 1990 Partialkoefficienter för materialparametrar vid verifiering av befintliga konstruktioner

Fråga publicerad 2021-10-07.

Fråga: Vid kontroll av befintliga bärverksdelar uppstår en del frågeställningar kring vilken verifieringsmodell som kan användas när konstruktionen ändras och således ska kontrolleras enligt EKS. Ett tydligt exempel är en ny last som påförs ett befintligt trätak. Detta ska kontrolleras mot dagens snölaster. Det står att läsa följande i PBL Kunskapsbanken i ett avsnitt om ändringar av byggnader: "Om en äldre verifieringsmodell används behöver den dimensionerande lasten anpassas till förutsättningarna för den verifieringsmodellen. Detta beror på att säkerheten ligger på olika faktorer i olika modeller. Faktorerna kan vara hållfastheter, laster, lastkombinationer och säkerhetsklasser." samt, "För en modell med tillåtna spänningar, till exempel Svensk byggnorm, SBN, kan inte laster enligt EKS direkt användas. I verifieringsmodeller, före Boverkets Nybyggnadsregler (BFS 1988:18), låg hela säkerheten på materialens hållfastheter. I dessa modeller ansattes ett lågt värde på den dimensionerande hållfastheten hos ett material. I dagens verifieringsmodeller ligger även en del av säkerheten på lastsidan genom att ett högt värde, till exempel den last som i genomsnitt återkommer en gång per 50 år, används. En så hög last behöver inte användas i en modell där all säkerhet ligger på dimensionerande hållfasthet hos materialen." Är det rätt uppfattat att om materialparametrar med tillåtna påkänningar från SBN används (för ett tak som är dimensionerat enligt SBN) så kan man använda dagens snölast (som kanske gått från 0,75 till 1,5 kN/m2) utan partialkoefficienter, eller vad är det "en så hög last behöver inte användas" syftar till?

Svar:

 

 

 

 

 

SS-EN 1990 Är last från maskinleverantörer karakteristiska eller dimensionerande?

Fråga publicerad 2021-04-09.

Fråga: Vid dimensionering av byggnadsverk som stöd för maskiner eller dylikt får man ofta laster från maskinleverantörer, och det är oklart i de flesta fall om dessa laster ska betraktas som karakteristiska eller dimensionerande. Lasterna är ofta framräknade efter en standard med olika typer av säkerhetsfaktorer men det finns ingen självklar koppling till Eurokodens partialkoefficienter så att man kan avgöra när motsvarande säkerhetsmarginal medräknats så att lasten kan anses vara dimensionerande. Maskinleverantörerna har ofta inga kunskaper om Eurokoderna och kan därför inte svara på vad lasterna motsvarar.

För att ge ett konkret exempel fick vi laster från en kranleverantör för att dimensionera en kranstagning, och på frågan om dessa laster var karakteristiska eller dimensionerande fick vi följande svar: "The values have been calculated according DIN 15018-1, DIN 15018-2, DIN 15019-1, FEM 1.001, FEM 1.005 and EN 14439 Annex A"

Är dessa laster då karakteristiska eller dimensionerande? De standarder som anges innehåller säkerhetsfaktorer men det kan ibland vara svårt att avgöra, några av de angivna standarderna är tex skrivna på tyska.

Svar: Utan tillgång till de fem första av de refererade dokumenten, vilka inte finns fritt tillgängliga, är det omöjligt att avgöra om det rör sig om dimensionerande eller karakteristiska lastvärden. För det första går det inte att avgöra om det är fråga om värden på laster eller på lasteffekter, det vill säga effekten av flera kombinerade laster i ett lastfall, där de olika lasterna kan ha olika partialkoefficienter.

Om det inte finns säkert underlag för att göra en sådan bedömning så bör lasterna/lasteffekterna betraktas som karakteristiska och partialkoefficienter för last eller lasteffekt användas för att bestämma dimensionerande last eller lasteffekt.

 

SS-EN 1990 Partialkoefficient och omräkningsfaktor vid dimensionering genom provning

Fråga publicerad 2020-12-08.

Fråga:

 

Svar:

 

 

 

 

 

Fråga publicerad 2020-12-08.

Fråga: Finns det möjlighet i eurokoden att räkna med partialkoefficienten 

 på egenvikten i samtliga lastkombinationer, till exempel av håldäckselement eller betongväggar där man med säkerhet vet vad elementets vikt är.

Svar: I egentyngden ingår enligt EN 1991-1-1. 5.1 också tyngd av icke bärande delar som ytbeläggningar, hängande innertak mm. Även om man har bestämt egentyngden på själva betongelementet, så är det svårt att förutsäga vad man kommer att komplettera detta med under en byggnads livslängd. Även om betongelementet behålls intakt så kanske man till exempel byter till en betydligt tyngre golvbeläggning än vad som avsågs vid projekteringen. Enligt EKS gällande partialkoefficienter ska därför alltid användas. Dessa innebär ju dessutom att den totala koefficienten på egenvikten faktiskt blir 1,0 för säkerhetsklass 1 (0,89∙1,35∙0,83). För säkerhetsklass 2 blir den 1,09 och i säkerhetsklass 3 fås en koefficient på 1,2.

 

SS‐EN 1990 Faktorer och lastkombinationer vid dynamisk analys

Fråga publicerad 2020-12-08.

Fråga: Egenfrekvenser skall kontrolleras för byggnader som är känsliga för dynamiska laster, t. ex. sporthallar (läktare). På grund av detta är nyttiga laster på läktare omvandlade till massa. Hur ska nyttiga laster konverteras, med faktorn 1.0 eller Ψ₁ (0.7), baserat på karakteristik eller frekvent lastkombination?

Svar: Allmänt ska det karakteristiska lastvärdet för själva den nyttiga lasten, utan inräknad dynamikfaktor, användas för en dynamisk analys. I normalfallet ingår inte dynamiska effekter i själva karaktäristiska lastvärdet. Däremot ger SS ‐EN 1990 möjlighet att använda en kvasistatiskt last, som är en dynamisk last som representeras av en ekvivalent statisk last i en statisk modell (1.5.3.13), i de fall då detta låter sig göras. Om den dynamiska lasten är betydande bör dock 4.1.5 beaktas.

Problemet är att veta i vilken mån man i den statiska lasten som anges redan har inräknat dynamiska faktorer, då detta för den nyttiga lasten i byggnader inte finns angivet i standarden. Säkerligen har en viss dynamisk inverkan redan beaktats i lastvärdena för C4 och C5 där de dynamiska effekterna kan vara betydande, men till vilken grad? I avsaknad av underlag för denna bedömning så bör det angivna karakteristiska värdet för dessa laster användas för den dynamiska analysen. Det är alltså fråga om en karakteristisk lastkombination, med kombinationsvärdet Ψ₀ för övriga variabla laster.

I övrigt kan nämnas att om massan kan variera kan det finnas anledning att beakta en övre och en undre gräns av denna, och när det gäller styvheten på strukturen kan en undre gräns, till förmån för nominell styvhet vara aktuell att använda.

 

SS-EN 1990 Normalfördelning eller log-normfördelning för bestämning av ett karakteristiskt värde

Fråga publicerad 2020-06-30.

Fråga: Enligt Bilaga D i SS-EN 1990 kan man (som jag tolkar det) använda både normalfördelning eller log-normfördelning för bestämning av ett karakteristiskt värde. I EKS 11 står det att tabell D.1 inte får användas, utan Tabell B-5 gäller som värden på fraktilfaktorn, dock tolkar jag det som att resten av bilaga D får tillämpas. Dock anges ett uttryck för bestämning av karakteristiskt värde i EKS 11 som X_k =. X_bar - k_n x sigma, vilket i princip är samma uttryck som uttryck D.1 i SS-EN 1990. Innebär detta att en lognorm-fördelning enligt SS-EN1990 D.7.2(3) ANM 2 inte får antas?

Svar: Enligt EKS gäller det angivna uttrycket när värdet tas fram genom fåtalsprovning ur en oändlig population. Dock ges värden ända upp till n = oändligheten i B-5. Min tolkning blir då att lognorm-fördelningen faller bort, eftersom det i så fall borde ha angetts ett motsvarande uttryck i EKS för Xk för den.

Generellt får eurokoderna användas så länge inte annat är föreskrivet i EKS. Detta gäller även Bilaga D till SS-EN 1990.

Lognorm-fördelning enligt ANM 2 till tabell D.1 i SS-EN 1990 är möjlig att använda, förutsatt att det kan påvisas att det är ett lämpligt val av fördelningsfunktion.

Uttrycket för x_k i EKS 11, Avd B, 11 § ska användas för att ta fram x_d enligt Eurokod, vilket är möjligt för lognorm-fördelning eftersom hakparantesen i uttrycket i ANM 2 till D.7.2(3) är likvärdig med x_k i

 

SS-EN 1990 Last från utryckningsfordon

Fråga publicerad 2020-06-22.

Fråga: Hur ska last från brandbil/utryckningsfordon tolkas vid dimensionering av gårdsbjälklag av håldäck? Ska den tolkas som permanent, variabel olyckslast?

Svar: Last från fordon beaktas enligt SS-EN 1991-1-1, 6.3.3, kategori F eller G. Om F tillämpas ska tyngre fordon inte kunna komma in på gårdsbjälklaget rent fysiskt. Det är fråga om en variabel nyttig last, inte olyckslast.

 

SS-EN 1990 Partialkoefficienter vid verifiering enligt både EQU och STR

Fråga  publicerad 2020-06-22.

Fråga: Enligt SS-EN 1990 A1.3 Tabell A1.2(A) ANM. 2 är det möjligt att använda andra värden på partialkoefficienter i de fall verifiering ska ske enligt både EQU och STR, om det är tillåtet enligt den nationella bilagan. Specifikt tänker jag på värdena för den permanenta lasten (y_G,_j,sup och y_G,_j,inf). Jag hittar inget i EKS11 om att det är tillåtet eller inte, vad gäller för Sverige?

Svar: EKS anger vilka faktorer som ska användas vid (EQU) dvs stabilitetskoll, och det är samma värden som anges i ANM 1 i Tabell A1.2(A). Det ges alltså ingen möjlighet för användning av andra värden, som till exempel de i ANM 2. (STR/GEO) som måste kollas separat enligt Tabell A1.2(B).

 

SS-EN 1990 Friktionsvinkel

Fråga publicerad 2019-08-26.

Fråga: Vid beräkning av exempelvis källarväggar användes vilojordtrycket. I samband med framtagandet av vilojordtryckskoefficienten (K0) har det framkommit en viss osäkerhet, i samband med egen litteraturstudie. Är det den dimensionerande friktionsvinkeln eller den karakteristiska friktionsvinkels som ska användas?

Svar: Enligt den svenska nationella bilagan så är det DA3 som ska tillämpas för dimensionering, för allt utom geoteknisk bärförmåga hos pålar.

Det innebär att partialkoefficienter ska appliceras på materialet, dvs den dimensionerande friktionsvinkeln ska användas för beräkning av jordtrycket. När denna sedan utgör en last så är det en geoteknisk lasteffekt, dvs. ekvation 6.10 ska tillämpas.

För väg- och järnvägsanläggningar gäller följande:

Jordtryck ska beräknas med dimensionerande materialparametrar. Men om jordtrycket fungerar som en last ska den betraktas som en permanent geoteknisk last i dimensioneringssätt 3.

SS-EN 1990 Nockbalk i ett trähus

Fråga publicerad 2019-08-26.

Fråga: När en nockbalk böjer ner så kommer den att dra med sig takbalkar, vilket medför en liten vinkelförändring och en horisontallast på ytterväggarna och ytterväggens utböjning till följd av nockbalkens nedböjning kan beräknas. Vad skulle man enligt svenska regler säga är ett godtagbart mått för den sträckan. Enligt norska regler för väggar med höjd 2 - 5m så kan de böja ut 3 promille av vägghöjden. Finns det några liknande regler inom de svenska ramarna?

Svar: I det svenska regelverket (Eurokoderna och EKS) anges inga gränsvärden alls när det gäller brukbarhetskriterier som nedböjning/utböjning. I SS-EN 1992-1-1, A.1.4.2 behandlas brukbarhetskriterier allmänt och i (2) står att brukbarhetskriterier bör specificeras för varje projekt och överenskommas med byggherren. I anmärkning står att bruksbarhetskriterier kan anges i den nationella bilagan. I BFS 2014:1-EKS 11 anges dock inget. I SS-EN 1995-1-1 ges rekommendationer för gränser för nedböjningar för balkar, och även här är det möjligt att bestämma dessa nationellt. I EKS 11 anges för detta avsnitt i kap. 5.1.1 §8 följande "Gränser för nedböjning som är relaterade till hälsa och säkerhet bestäms där så erfordras från fall till fall med hänsyn till rådande omständigheter." Det följs av ett allmänt råd: "Gränsvärden med hänsyn till t.ex. utseende och komfort anges av byggherren."

I SS-EN 1990 nämns brukbarhetskrav/kriterier på några ställen, t.ex. kap 3.4 och bilaga A.1.4.2 för byggnader. Där ges dock inte heller några specificerade krav. Så kort sagt, de svenska reglerna ger inga preciserade anvisningar om detta.

SS-EN 1990 – NA-bilagor och lastkombinationer  

Fråga: Till EN-1990 Utgåva 1 finns det en Bilaga NA, det står tydligt att NAn är till SS-EN-1990 Utgåva 1. Men till SS-EN-1990 finns det ett AC, SS-EN1990:2002/A1:2005/AC med ändringar i SS-EN1990. Gäller dessa ändringar över NAn eller går NAn före?

I SS-EN-1990 kan man läsa:

A1.2 Lastkombinationer 
A1.2.1 Allmänt

(1) Lasteffekter som inte kan uppkomma samtidigt beroende på fysiska eller funktionella orsaker bör inte beaktas samtidigt i lastkombinationer.

ANM 1 Beroende på byggnadens användning, form och läge kan lastkombinationer baseras på enbart två variabla laster.

Det är Anm. 1 jag funderar på, eftersom det inte står beskrivet var, när och hur detta får tillämpas. Jag hittar inget i NAn. Om jag tolkar det rätt så innebär det att jag vid dimensionering av t.ex. en betongvägg utsatt för snölast, nyttig last på bjälklag samt vindlast endast behöver ta hänsyn till två av dessa variabla laster. Skall man då para ihop dessa tre laster två och två för atthitta det farligaste lastfallet? Om jag tolkar det hela fel, när får man då använda detta?

Har även läst i en tolkning av eurokoden där det tolkats som att man endast behöver ha med nyttig last på två våningar i t.ex. ett femvåningshus, resten är 0. Detta anser jag vara fel, då jag tolkat det som att nyttig last skall vara med på alla våningsplan, men att jag enligt SS-EN1991-1-1 får reducera lasten beroende på antal våningar. 

Svar: En AC till en EN innehåller enbart rättelser, d.v.s. rättelser av uppenbara felaktigheter (tryckfel) eller t.ex. förtydliganden i standarden. Den ska inte förändra något av det tekniska innehållet i standarden. Vill man göra den typen av ändringar så måste man ge ut en ”Amendment”, A följt av ett ordningstal. Beslutsprocedurerna för dessa är helt olika inom CEN. De nationella valen ska därför inte behöva ändras för en AC, men det kan vara nödvändigt för en Amendment (Ax).

När det gäller den nationella bilagan NA så har TK203 nyligen beslutat att inte ge ut någon sådan till standarden, utan i stället i fortsättningen enbart hänvisa till Boverks- och Trafikverks föreskrifter (tidigare Vägverket) där de nationella valen anges, bl.a. beroende på de problem du pekar på. För att vara säker på att rätt nationellt val används, bör du gå in i den senaste versionen av dessa föreskrifter och kontrollera vad det faktiskt står där.

När det gäller ANM 1 i A1.2.1(1) så är den något underlig formulerad och förvirrande, och dessutom enbart en anmärkning. Den står dessutom i anslutning till en paragraf som talar om att laster som av fysiska skäl inte kan förekomma samtidigt inte behöver kombineras. Det sägs också vara beroende av byggnadens användning,
form och läge. Bakgrunden är nog att man i vissa länder i Europa med ett lite annorlunda klimat än vad vi har inte anser att man ska behöva räkna med snölast vid maximal vindlast och vice versa. Här finns dock ingen öppning för något nationellt val. I 2.1(1)P står att man ska dimensionera för alla laster som sannolikt kommer att uppkomma. I vårt land kan normal snö-, vindlast och nyttig last förekomma med höga värden samtidigt och därför kombineras lasttyperna.

Vad som absolut inte kan tolkas in i detta är att man bara ska behöva räkna med last från två bjälklag. Den nyttiga lasten anses som en last (samma källa) även om den är fördelad på flera bjälklag. Här gäller reglerna för reducering enligt SS-EN 1991-1-1, 6.3.1.2.

SS-EN 1990 – Psi-värden för broar

Fråga: Var hittar man ψ-värden för broar? I tabell A1.1 finns ψ-värden för fordon upp till 160 ψ, men var hittar man värden för fordon över 160kN? I övrigt har jag inte hittat någonstans var det är för ψ-värden.

Svar: ψ-värden för broar återfinns i bilaga A2 till SS-EN 1990, som är publicerad i SS-EN 1990/A1:2005. I avsnitt A2.2.6 tabellerna A2.2 - A.2.4 ges värden för vägbroar, gång- och cykelbroar samt järnvägsbroar. SS-EN 1990 – Bilaga A2 

SS-EN 1990 – Bilaga A2 

Fråga: TK bro hänvisar till SS-EN 1990, Bilaga A2:

”B.2.4.2 Svängningar 
B.2.4.2.1 Allmänt 
För gång- och cykelbroar ska krav enligt SS EN 1990, bilaga A2, A2.4.3 vara uppfyllda.”

I Nationella förordet till SS-EN 1990 står följande att läsa:

”Kompletterande information om SS-EN 1990 Eurokoden SS-EN 1990 kommer att successivt kompletteras med ett antal separat publicerade bilagor. Beslut finns om följande. Bilaga A2 Regler för broar”

Jag kan inte hitta den på SIS hemsida (Jag har ett SIS Abonnemang). Var kan jag få tag på SS-EN 1990, Bilaga A2?

Svar: SS-EN 1990 bilaga A2 är utgiven som en ”Amendment” och har därför den något förvirrande beteckningen ”SS-EN 1990/A1:2005”. Det finns två rättelseblad (corrigendum) till den, men den första är inkluderad i den andra, som har beteckningen “SS-EN 1990/A1:2005/AC:2010”.

SS-EN 1990 – Temperaturlast järnvägsbroar

Fråga: Berör SS-EN 1990 
Finns någon motsvarande punkt för järnvägsbroar såsom den i Tabell A2.1 3?

Svar: I motsvarande tabellnot 3 i tabellen A2.3 för järnvägsbroar står en hänvisning till SS-EN 1991- 1-5. I punkt 1.1(2) i SS-EN 1995-1-1 står att ”Måttligt exponerade bärverk behöver inte dimensioneras för temperaturlast” vilket gäller allmänt. I princip innebär ju detta detsamma som det som står i tabellnot 3) för vägbroar. Dessutom anges i SS-EN 1992 att temperatur ska beaktas vid utmattning. Detta tolkas som att temperatur ska beaktas i brottgränstillstånd för utmattningsbelastade konstruktioner.

SS-EN 1990 – Lasttyper 

Fråga: Både i BKR och eurokod finns begreppet ”lasttyper”. BKR med lasttyperna P, A, B och C. Eurokod med lasttyperna P, L, M, S och I.

BKR visar entydig sammanställning på vilka lasttyper olika laster hör till. I Eurokod har jag noterat olika uppfattningar om vad som gäller: T.ex. bör det numera vara välbekant hos berörda att den bundna respektive fria delen av nyttig last försvinner i eurokod och ersätts av en enda nyttig lastdel med värdet 2,0 kN m2. Trots detta står det fortfarande att läsa i olika programmakares texter om en uppdelning av nyttig last i bunden respektive fri lastdel.

Tacksam för information om vad som verkligen gäller.

I samband med omräkning till vanlig last skall den karakteristiska lastdelen multipliceras med lastreduktionsfaktorn ψ. I BKR var det ett värde för respektive last som gällde. T.ex. bunden nyttig last=1,0 och fri nyttig last 0,33.

Det har väl upphovsmakarna tyckt var otillräckligt så därför kan man nu hitta ett antal ψ-värden: Tex. ψ0, ψ1 och ψ2.

Svar: Vad olika programmakare skriver kan varken SIS eller Boverket ansvara för. Begreppen fri och bunden lastdel finns inte i eurokod, men däremot finns både ”bunden last” och ”fri last”. Begreppen är definierade i SS-EN 1990, 1.5.3.8 & 1.5.3.9. Förklaringen på de olika ψ-faktorerna anges i EK 1990 under 1.5.3.16 – 19, där finns alltså definitionen av ψ, ψ0, ψ1 och ψ2.

SS-EN 1990 – Säkerhetsklasser vid lastnedräkning

Fråga: Hur ska säkerhetsklasserna implementeras vid en lastnedräkning för t.ex. pålning av en byggnad? Ska varje byggnadsdel ges en lämplig säkerhetsklass, t.ex. mellanbjälklag SK2 och väggelement SK1? Eller ska alla delar ges den säkerhetsklass som erfordras av grundläggningen, t.ex. att hela byggnaden räknas i SK2?

Svar: Den partialkoefficient som gäller för pålen sätts på samtliga ogynnsamma laster på bärverket som påverkar lasten på pålen. Man måste alltså vanligtvis göra separata lastnedräkningar för olika konstruktionsdelar beroende på vilken säkerhetsklass konstruktionsdelen i fråga tillhör. Detta har alltså blivit mer komplicerat än vad det var med BKR, då partialkoefficienten lades på bärförmågesidan. 

SS-EN 1990 – Värden på γ-faktorer

Fråga: SS-EN 1990 kap 6.3.1 formel 6.1a och 6.1b. När man skall ta fram dimensioneringsvärden för laster används formeln: Fd ••γf ψ Fk
Var hittar man värden på γf?

Svar: Ekv 6.1a och b i SS-EN 1990 är mycket generella. Mer användarvänliga är ekv 6.10, 6.10a och 6.10b i 6.4.3. Dessa finns i överskådlig form i tabell A1.2(A) och A1.2(B) i Bilaga A, som även ger värden på partialkoefficienterna, d.v.s. γ-värdena. Kolla dock även i senaste EKS för svenska val, om det finns några.

SS-EN 1990 – Geoteknisk last

Fråga: En fråga angående vilken koefficient återfyllning ska ha enligt de nya normerna? Enligt TK Geo ska återfyllning räknas som en geoteknisk last med partialkoefficienten 1,1. I TK bro står det att jord räknas som en egentyngd och där är koefficienten för egentyngd 1,2-1,35 beroende på kombination.

Är det olika partialkoefficienter för återfyllningen beroende på vad man räknar, och när ska man i så fall räkna med vilken koefficient?

Svar: Detta är inte en fråga om eurokoderna utan om tolkning av Trafikverkets publikationer TK Bro respektive TK Geo. Enligt SS-EN 1990 är definitionen av geoteknisk last ”Last som överförs till bärverket från mark, fyllnadsmassor eller grundvatten”. Detta bör innebära att egentyngd av jord är en geoteknisk last. TK Bro kommer att justeras vid nästa tillfälle, men tillsvidare gäller det som står där.

Kommentar: Ändrat så att enligt TRVK Bro 11 är egentyngd av jord en geoteknisk last. 

SS-EN 1990 – Allmänna frågor – Samverkande laster

Fråga: Har kikat på lastkapitlen och har frågor kring detta. I lastkombinationerna finns det något som kallas samverkande laster. Vad menas med samverkande variabla laster? Det finns under samverkande variabla laster, två kategorier: Största last och övriga laster. Varför heter det största last när man räknar ut dem precis som övriga alster? När har den största lasten någon påverkan i den lastkombinationen (6.10a)? Om man läser under 3.3.2 (2) i SS-EN 1991 står det att endast en av de två faktorerna psi och alfan får tillämpas när lasten betraktas som samverkande last. Vad menas med detta?

Svar: Samverkande laster betyder att de verkar tillsammans med annan last eller andra laster. Den engelska termen är ”accompanying variable actios”. Rubriken ”Samverkande variabla laster” i tabell A1.2(B) i SS-EN 1990 kunde lika gärna ha beskrivits som ”Annan variabel last än huvudlast”.

Det är svårt att hitta exempel som kräver uppdelning av största last och övriga laster i tabell A1.2(B) i SS-EN 1990. En möjlighet är att något land begränsar antalet variabla laster i en kombination. För svensk del finns dock inte några sådana begränsningar, vilket betyder att de två sista kolumnerna i tabell A1.1 skulle kunna ersättas med en för byggnader.

Texten i 3.3.2(2) i SS-EN 1991-1-1 betyder att det inte är tillåtet att samtidigt reducera lasten horisontellt (med psi) och vertikalt (med alfa-n). Samma regel gällde i BKR.

SS-EN 1990 – Bilaga D och variationskoefficienten

Fråga: Jag har en fråga gällande SS-EN 1990, Bilaga D, avsnitt D.7.2. punkt (2) som gäller den ingenjörsmässiga bedömning av om V (variationskoefficienten) kan betraktas som känd eller okänd. Jag skall genomföra ett antal prover och behöver veta vilket underlag man behöver för att kunna anse att V är känd. Det är trepunkts böjprov av fiberarmerade balkar det gäller. Kan man göra en kort provserie först för att fastställa V?

Svar: För att en variationskoefficient ska anses vara känd måste ett mycket stort antal prover ha utförts i många olika sammanhang. Så om man inte har några tidigare, väl belagda, uppgifter ska variationskoefficienten anses vara okänd.

För övrigt kan tilläggas att tabell D.1 i EN 1990 bilaga D är olämplig att använda. I stället bör man använda sig av tabell a i bilagan till Boverkets handbok Dimensionering genom provning. Boverket har för avsikt att förbjuda användningen av denna tabell vid nästa revidering av EKS.

SS-EN 1990 – Egensvängning och ljudacceleration

Fråga: Enligt SS-EN 1990 (sidan 68) skall broar med egensvängning under 5 Hz kontrolleras för ljudacceleration. Den gamla bronormen från 2004 tillät egensvängningar ner till 3,5 Hz utan kontroll av ljudacceleration. Denna ändring är utslagsgivande på den konstruktion jag håller på med. Varför är det höjt till 5 Hz?

Svar: I SS-EN 1990 är detta värde inte en nationell vald parameter (NDP). Det är alltså ett värde som gäller i hela europa och som vi har att rätta oss efter.  Sverige kan inte ha kvar ett äldre nationellt värde som i t.ex. Bro 2004 och det fanns inte heller några värden angivna i förgångaren till SS-EN 1990, ENV 1991-1:1994. Går man under det angivna värde på egenfrekvensen ”diskvalificeras” inte brokonstruktionen, utan då måste man kontrollera att accelerationen (inte ljudacceleration) blir för stor.

Vibration hos GC-broar (gång- och cykelbroar) har fått mycket uppmärksamhet på senare tid, särskilt efter problemen  med Millennium Bridge i London som fick stängas pga obehagliga vibrationer år 2000. Det är också ett prioriterat område inför den kommande revideringen av eurokoderna.

SS-EN 1990 – Deformationskrav för balkar och pelare

Fråga: Finns det någonstans i Eurokoden vilka deformationskrav som gäller för balkar och pelare? Jag har bara hittat krav för tunnplåtskonstruktioner och där gäller L/200. I övrigt står att man ska komma överens med sin kund i respektive projekt. Min fråga gäller också de andra normerna.

Svar: Nedböjningen är ju då sällan relaterad till några rent säkerhetsmässiga problem, och därför ges väldigt får gränsvärden i myndighetsregler och eurokoder. Däremot behandlar all Eurokoderna hur nedböjningen ska bestämmas. Vilken nedböjning/utböjning som kan accepteras beror ju helt på var pelaren/balken används, vilka estetiska och funktionsrelaterade krav som de ska uppfylla och vad som kan tolereras med hänsyn till att de ska fungera ihop med andra byggkomponenter. Detta kan därför inte bestämmas på regelnivå.

SS-EN 1990 – Aerodynamisk last

Fråga: Enligt SS-EN 1990, tabell A2.3 (fotnot 4) bör φ₂ sättas lika med 1.00 för laster från järnvägstrafik. Är aerodynamisk last från passerande tåg i det sammanhanget att hänföras till last av järnvägstrafik?

Svar: Enligt SS-EN 1990 är de enda varaktiga eller tillfälliga dimensioneringssituationer där φ₂ används den frekventa och den kvasi-permanenta lastkombinationen i bruksgränstillståndet. (Observera att utmattning inte behandlas i den existerande SS-EN 1990). Den aerodynamiska lasten verkar på bärverk invid järnvägsspår, och har stor betydelse för t.ex. bullerskärmar. Konstruktioner som även är utsatta för vanlig vindlast. Om φ₂ =0 skulle få tillämpas på den aerodynamiska lasten innebär det att t.ex. utböjningar av en bullerskärm bara skulle beräknas på halva vindlasten separat och halva den aerodynamiska lasten separat, vilket inte vore rimligt. Så svaret måste bli ja, den aerodynamiska lasten är en last av järnvägstrafik och fotnot 4 ska tillämpas, d.v.s. φ₂ =1 när deformationer är inblandade.

I SS-EN 1995 ges viss vägledning i avsnitten 7.33 för balkar och i 7.5. för bjälklag i trähus. Även i SS-EN 1992-1 finns vagt formulerade rekommendationer i 7.4.1.

SS-EN 1990 – Vindlaster och lastmodell

Fråga: När vindlaster och lastmodell 1 (eller tillhörande lastgrupp 1a) ska kombineras gäller enligt SS-EN 1990, A2.2.2(5) att:

Vindlaster som är större än den minsta av F_w* och ψ₀F_wk behöver inte kombineras med Lastmodell 1 eller med den tillhörande lastgruppen gr1a.

För lastuppsättning B gäller att (bortser från säkerhetsklass):

• Variabel huvudlast = 1.5 Q_k,1
• Samverkande variabla laster = 1.5 ψ_0,i Q_k,1

Jag tolkar ovan som att:

Då trafiklasten är huvudlast begränsas vindlastens kombinerade värde (partialkoefficient tillkommer) enligt ovan. Då vindlasten är huvudlast gäller dess karakteristiska lastvärde (partialkoefficient tillkommer) utan begränsning enligt SS-EN 1990 ovan vid kombination med trafiklast.

Är denna tolkning riktig?

Svar: Det här är en lite kvistig fråga eftersom skrivningarna i SS-EN 1991-1-4 kap 8.1(4) och i SS-EN 1990 A2.2.2 inte är likalydande och kan tolkas olika. Förlitar man sig helt på SS-EN 1991-1-4 så är det tydligt att tolkningen som frågeställaren gjort är korrekt.

Enligt EN 1990 så är detta inte lika självklart, utan texten kan tolkas ännu mer långtgående, d.v.s. att i alla kombinationer med Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a) även då vindlast är huvudlast, så ska inte högre värde än det minsta av F_w* och ψ₀ F_wk  användas.  Det innebär att för broar ska full vindlast bara antas verka när bron är obelastad eller belastad med andra trafiklaster än Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a).

I praktiken är detta i dock ganska oväsentligt, eftersom fallet med vindlast som huvudlast knappast kommer att vara dimensionerande i någon kombination med Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a).

De fall då effekten av vindlast normalt har störst betydelse är då bron är obelastad av trafiklast, och då ska alltid full vindlast användas.

Fråga: Vindlaster och lastmodell 1 (eller tillhörande lastgrupp 1a) ska kombineras. Enligt SS-EN 1990, A2.2.2(5), gäller:

"Vindlaster som är större än den minsta av F_w och ψ₀F_wk behöver inte kombineras med Lastmodell 1 eller med den tillhörande lastgruppen gr1a.

För lastuppsättning B gäller att (bortser från säkerhetsklass):

Variabel huvudlast = 1.5Q_k,1

Samverkande variabla laster = 1.5ψ_0,i Q_k,1"

Jag tolkar ovan som:

• Då trafiklasten är huvudlast begränsas vindlastens kombinerade värde (partialkoefficient tillkommer) enligt ovan.
• Då vindlasten är huvudlast gäller dess karakteristiska lastvärde (partialkoefficient tillkommer) utan begränsning enligt SS-EN 1990 ovan vid kombination med trafiklast.

Är denna tolkning riktig?

Svar: Det här är en lite kvistig fråga eftersom skrivningarna i SS-EN 1991-1-4, 8.1(4) och i SS-EN 1990, A2.2.2, inte är likalydande och kan tolkas olika. Förlitar man sig helt på SS-EN 1991-1-4 så är det tydligt att tolkningen som frågeställaren gjort är korrekt.

Enligt SS-EN 1990 så är detta inte lika självklart, utan texten kan tolkas ännu mer långtgående, d.v.s. att i alla kombinationer med Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a) även då vindlast är huvudlast, så ska inte högre värde än det minsta av F_w och ψ₀ F_wk  användas.  Det innebär att för broar ska full vindlast bara antas verka när bron är obelastad eller belastad med andra trafiklaster än Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a).

I praktiken är detta i dock ganska oväsentligt, eftersom fallet med vindlast som huvudlast knappast kommer att vara dimensionerande i någon kombination med Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a).

De fall då effekten av vindlast normalt har störst betydelse är då bron är obelastad av trafiklast, och då ska alltid full vindlast användas.

Följdfråga: Då jag anser att svaret inte till fullo förklarar hur vindlast ska kombineras med trafiklast då vindlast är att betrakta som variabel huvudlast eller alternativt samhörande variabel last kompletterar jag frågan med vad som gäller då vindlast kombineras med vertikala tåglaster från tomvagnar. Se SS-EN 1990, A.2.2.4(2), andra strecksatsen, för kontroll av stabiliteten.

Hänvisar även till tabell A 2.3, som säger att:

"När vindkrafter verkar samtidigt med trafiklaster, bör vindlasten ψ₀F_wk inte ges större värde än F_w"

D.v.s. någon begränsning av det karakteristiska värdet ges inte. 

Jag ser fram emot ett svar som ger klara direktiv för vad som gäller då vindlast kombineras med trafiklast (väg-/järnvägstrafik).

Svar på följdfråga: I det tidigare svaret påpekades att eurokodtexterna (SS-EN 1990 flera ställen och SS-EN 1991-1-4) när det gäller denna fråga kan tolkas olika. Förhoppningsvis kommer denna diskrepans att försvinna i nästa generation av eurokoderna.

En tillämpning som alltid är på säker sida är:

– då Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a).är huvudlast begränsas vindlastens kombinerade värde (partialkoefficient tillkommer) enligt SS-EN 1990, A2.2.2(5), för vägbroar.

– då någon annan lastmodell än Lastmodell 1 (lastgrupp gr1a) är huvudlast används vindlastens kombinationsvärde på vanligt sätt, ψ₀F_wk, (partialkoefficient tillkommer) för vägbroar, d.v.s. F_wk tillämpas inte.

– då vindlasten är huvudlast tillämpas det fulla karakteristiska lastvärdet (partialkoefficient tillkommer) F_wk vid kombination med alla typer av trafiklast på vägbroar, dvs ingen reducering till F_wk eller  ψ₀F_wk,.

– då trafiklast (oberoende av typ) är huvudlast begränsas vindlastens kombinerade värde (partialkoefficient tillkommer) enligt SS-EN 1990, A2.2.44) för järnvägsbroar.

– då vindlasten är huvudlast tillämpas det karakteristiska lastvärde (partialkoefficient tillkommer) F_wk vid kombination med alla typer av trafiklast på järnvägsbroar (inklusive tomvagnslast), dvs ingen reducering till F_wk eller ψ₀F_wk,.

Den andra strecksatsen i A.2.2.4(2) (stabiliteten vid tomvagnar) är ju tänkt att täcka in fallet att man har maximal vindlast, maximal yta exponerad för vind (tåg + bro) och minimal stabiliserande last från vagnarna. Alltså förutsätts att vindlast är huvudlast för denna verifiering, och det finns ingen anledning att kontrollera detta lastfall med trafiklasten (tomvagnar) som huvudlast.

SS-EN 1990 – Ombyggnad och dimensionering

Fråga: Då en äldre konstruktion belastas med högre laster (t.ex. ökade traverslaster, ökad egenvikt på taket p.g.a. tilläggsisolering el. dyl.), måste den befintliga konstruktionen då uteslutande dimensioneras efter Eurokoden eller kan man använda sig av den norm som användes vid konstruktionens uppförande, alternativt BKR?

Svar: Enligt Boverkets regler (EKS Avd. A, § 1) ska EKS och därmed också Eurokoderna tillämpas

1. vid uppförande av en ny byggnad,

2. när en byggnad byggs till för tillbyggda delar,

3. när en byggnad ändras för tillkommande byggnadsdelar.

I det allmänna rådet står sedan bl.a. följande:

"Av 1 kap. 4 § plan- och bygglagen framgår att ändring av en byggnad är en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde. "

"Av 8 kap. 7 § plan- och bygglagen framgår att vid tillämpning av kraven vid tillbyggnad och annan ändring ska hänsyn tas till ändringens omfattning och byggnadens förutsättningar. Vidare ska hänsyn tas till bestämmelserna om varsamhet och förbud mot förvanskning i 8 kap. i plan- och bygglagen."

Detta innebär alltså att vid en ändring som innebär att nya delar läggs till så ska eurokoderna tillämpas fullt ut. I andra ändringsfall gäller fortfarande det övergripande kravet på säkerhetsnivå, men andra metoder att påvisa nivån och lösningar för att uppnå denna kan användas. Det kan i en del fall vara oproblematiskt att utgå från EKS. För byggnader som ursprungligen är dimensionerade enligt BKR kan det i många fall vara riktigt att utgå från BKR. Slutligen kan det även vara till vägledning att läsa vad som står i BBR avsnitt 1:22.

SS-EN 1990 – Formel (D2) bilaga D7.2

Fråga: Jag undrar on formel D2 är korrekt? I SS-EN 1990 bilaga D7.2 sid 97 och formel D2 anges standardavvikelse　som　1/(n-1) x summa (xi - mx). Parentesen blir nämligen noll.

Svar: Det här är felskrivet i den svenska översättningen. Parentesen ska vara upphöjd till 2. Parentesen blir inte noll men summan av parentesen blir det.

Från engelska versionen:

SS-EN 1990 – Bakgrund till statistikmodell och tabeller

Fråga: Har fått några frågor om statistiska metoder och skillnader mellan olika sätt att beräkna karakteristiskt värde, 5 % -fraktilen, ur ett stickprov. Boverkets gamla handbok "Dimensionering genom provning" anger koefficienter för 5 % -fraktilen med okänd variationskoefficient (V)och 75 % konfidensnivå. Samma koefficienter kan återfinnas i t.ex. SS-EN 14538, med lognormal fördelning som exempel.

I SS-EN 1990:2002 finns anvisningar med koefficienter i tabell D. Koefficienterna skiljer sig åt i SS-EN 1990 och den tidigare handboken. Det finns också en undre gräns för V angiven som i den gamla handboken (för 20 provresultat) som är k_n  = 1,93 och SS-EN 1990 anger kn = 1,76.

Om ett material inte omfattas av en specifik standard med hänvisning till ett sätt att beräkna karakteristiska värden, blir det ett diskussionsämne som skapar osäkerhet.

Hur ser bakgrunden ut för tabellerna?

Svar: Det stämmer att de statistiska metoderna skiljer sig åt. Boverket har dock låtit institutionen för matematisk statistik vid Chalmers tekniska högskola titta på detta. Boverket har också skickat frågan till JRC och CEN. De har svarat att skillnaden inte bör bli så stor, men det stämmer inte. Precis som frågeställaren visar kan skillnaden bli nästan 10 %. Det är en lika stor skillnad som att gå från säkerhetsklass 3 till säkerhetsklass 2. Boverket kommer med anledning av detta att förbjuda modellen för stickprov ur en oändlig population i bilaga D. I stället ska den tidigare modellen användas. Detta kan dock inte ske förrän en ny EKS träder ikraft, vilket förväntas ske den 1/1 2016.

Troligtvis har det att göra med att man använt Bayesiska metoder (se anmärkning i SS-EN 1990 D.7.1) och bakgrunden återfinns i Handbook 2- Reliability backgrounds, Book by Leonardo da Vinci Pilot Project CZ/02/B/F/PP-134007.

SS-EN 1990 och SS-EN 1992-1-1 – Bergförstärkning

Fråga: Vi skriver anvisningar hur bergförstärkning skall utföras och har tidigare hänvisat till BBK 04 för dimensionering med partialkoefficienter för att erhålla dimensionerande värden och undrar vilken Eurokod som idag är korrekt att hänvisa till?

Svar: Partialkoefficienter för dimensionering av armeringsstål hittar man i SS-EN 1990 och SS-EN 1992-1-1.

Observera att bergkonstruktioner under mark inte ingår i Eurokoderna. De beräkningsmodeller för dimensionering med säkerhetsindex och matematiska modeller för konstruktioners tillförlitlighet som är grunden för eurokods säkerhetsformat är dock att betrakta som matematiskt allmängods.

De säkerhetsnivåer som Boverket beslutat om, och som gäller för de byggnadsverk som Boverkets regler gäller för, finns publicerade i EKS, Boverkets föreskrifter och allmänna råd om tillämpning av europeiska konstruktionsstandarder (eurokoder). Se: www.rinfo.boverket.se/EKS/PDF/BFS-2013-10-EKS-9.pdf. Förstärkning av berg är inget som omfattas av dessa regler men modellen med partialkoefficienter kan tillämpas även för andra områden. De brottsannolikheter som eftersträvas i EKS är en formell årlig brottsannolikhet på 1/10 000 för säkerhetsklass 1, 1/ 100　000 för säkerhetsklass 2 och 1/1000 000 för säkerhetsklass 3. Den faktiska sannolikheten är förmodligen betydligt lägre i de allra flesta fall.

SS-EN 1990 – Utnyttjande av för olika stålelement

Fråga: Vi har fått i uppgift att räkna fram utnyttjandegrader för olika stålelement (ramfackverk och pelare tex) i en enkel hallbyggnad. Utnyttjandegraderna ska användas av en brandskyddsmålare för att beräkna åtgång brandskyddsfärg.

Vi utgår först och främst från att utnyttjandegraderna ska beräknas utifrån lastfall 6.11 a/b.

Vi är dock villrådiga rörande hur vi ska beakta variabeln A_d. Texten i SS_EN 1990 gör oss inte klokare. Det står att A_d är lasten av indirekt termisk last. Jag tolkar det som att det t.ex. i ett tvåvåningshus skulle kunna vara last av på våning 1 av en kollapsad våning 2. Last av kollapsade delar kan dock svårligen tänkas i vår hallbyggnad, varför det är lockande att sätta A_d till 0. Dock så kan man möjligen förvänta sig spänningar i stålet pga. värmen. Men hur man ska kunna få fram ett lastvärde?

Svar: Till skillnad från andra olyckslastfall där en yttre olyckslast träffar bärverket är det ju vid brand i första hand bärförmågan som påverkas av branden inte lasterna. Dock kan ju branden indirekt orsaka andra laster på bärverket i fråga, t.ex. nedfallande andra delar. I SS-EN 1991-1-2, avsnitt 4.2.2, ges vägledning om vilka ytterligare laster som kan komma ifråga och i (2) ges exempel på sådana som kan behöva beaktas vid brand och alltså kan vara A_d. I vilken mån sådana finns beror ju på typ av byggnadsverk och hur det används. I en enkel envånings hallbyggnad kan A_d utan större betänkligheter sättas till 0.

Tyvärr är termen A_d något oklart uttryckt när det gäller brand. I SS-EN 1990 (ekvation 6.11 b) står följande. I brandsituationer bör A_d representera dimensioneringsvärdet för den indirekta termiska lasten orsakad av brand, utom för temperatureffekter på materialegenskaperna.

Temperatureffekter på materialegenskaperna motsvarar att sträckgräns och elasticitetsmodul minskar med ökad temperatur i konstruktionen som en följd av branden. Detta tas hänsyn till vid den brandtekniska dimensioneringen genom att med hjälp av exempelvis F/A diagram bestämma temperaturen i en brandskyddsmålad stålkonstruktion som funktion av färgmängden och brandmotståndstiden. Beroende på konstruktionens utnyttjandegrad tål konstruktionen olika hög temperatur.

Med den indirekta termiska lasten måste rimligtvis menas att konstruktionen kan få tilläggsspänningar (tvångsspänningar) mm på grund av exempelvis konstruktionens termiska utvidgning vid uppvärmningen av branden.

Det borde för tydlighetens skull hellre stå något i stil med "I brandsituationer bör A_d- förutom temperatureffekter på materialegenskaperna i form av reducerade hållfasthetsvärden - representera dimensioneringsvärdet för den indirekta termiska lasten orsakad av brand. 

Att ta hänsyn till tvångsspänningar på grund av uppvärmningen och den orsakade termiska utvidgningen är mycket komplicerat. Sådana tvångsspänningar behöver heller inte alltid vara negativa. Exempelvis kan det för en balk innebära att stödmoment kan aktiveras och därmed minska fältmomentet även om stödmoment inte kan påräknas i kallt tillstånd.

Tvångsspänningar behöver inte tas hänsyn till vid "normal" brandteknisk dimensionering. I SS-EN 1991-1-2-avsnitt 4.1 anges att tvångskrafter (=A_d) på en konstruktion som härrör från närliggande konstruktioner inte behöver beaktas om brandpåverkan utgår från en standardbrand (nominellt temperatur-tidförlopp). Ska man t e x visa att konstruktionen uppfyller R 30, R 60 etc. behöver hänsyn inte tas till detta (A_d =0). Vidare framgår av materialkoderna (stål, betong, trä etc.) att tvångskrafter inte behöver inkluderas i analysen vid dimensionering av enskilda bärverksdelar (en balk, en pelare etc.)

Ovanstående är också helt i analogi med förutsättningarna vid standardbrandprovning av olika konstruktioner. Hänsyn tas inte till negativa tilläggskrafter eller positiva effekter av inspänningsmoment, oberoende av om detta i vissa tillämpningar av aktuell konstruktion skulle kunna ha aktualitet i praktiken.

Sammanfattat gäller att A_d i aktuellt fall kan sättas = 0.

EN 1990 – Hållfasthet på befintliga stålbalkar

Fråga: Jag ska kontrollera en hållfasthet på befintliga stålbalkar på ett hus där det sedan tidigare finns tre prover på materialhållfasthet hos stålbalkarna. Enligt SS-EN 1990 ska jag välja log-normalfördelning då det är en materialegenskap. För att välja koefficienten k_n som beror på antalet prover finns det en tabell som är baserad på normalfördelning men ingen tabell baserad på log-normalfördelning.

Kan samma tabell användas?

Svar: Här antas att beräkning enligt D.7.2 i bilaga D till SS-EN 1990 avses, där k_n baseras på normalfördelning anges i Tabell D.1. D.v.s. för normalfördelning används uttryck (D.1) och värdena i tabellen.

Enligt anmärkning 2 i D.7.2(3) används för log-normalfördelning uttrycket i ANM 2 i stället för uttrycket (D.1). Värdena i Tabell D.2 kan då användas tillsammans med detta uttryck.

Fråga: Jag ska kontrollera en hållfasthet hos befintliga stålbalkar på ett hus där det sedan tidigare finns 3 prover på materialhållfasthet hos stålbalkarna. Enligt svar på min tidigare fråga ska jag använda formler i anmärkning 2 under D7.2(3) med k_d,n-värden enligt tabell D3. Var står det huruvida jag ska använda värden för V_x känd eller V_x okänd? Ska det på något sätt framkomma ur provningsresultatet? Variansen kan ju räknas ut oavsett antal prover men blir ju bättre definierad ju fler prover man har, så ska jag därför anta att jag i detta fall borde räkna med varians okänd? Men detta innebär att tabell D2 inte visar värden då vi har 3 och inte 4 prover. Hur kan jag på bästa sätt lösa detta problem? Jag har för ett antal år sedan ställt frågan om vilken av varianserna jag skulle använda, fast då hade vi flera prover. I det fallet blev jag tillsagd att använda V_x känd-värden fast jag själv räknade ut variansen. Var står specificerat vilken av varianserna man ska välja?

Svar: För att bestämma hållfasthetens karakteristiska värde behövs bara 3 prover (tabell D.1) för V_xokänd. Vad som avgör om man kan använda värdet för V_xkänd eller V_xokänd är i vilken grad man har upplysningar om det material man undersöker. Är det ett helt okänt material där man inte har några historiska data om vad variationskoefficienten normalt är, så är det enda möjliga alternativet att använda V_x okänd. Är det fråga om väl kända material där man kan gå tillbaka och få historiska data på vad variationskoefficienten normalt var för just denna typ av material, kan man utnyttja det som står i anmärkningen i D.7.1 (5). D.v.s. använda en försiktigt vald övre uppskattning av V_x och tillämpa reglerna för V_xkänd. Är det inte fråga om alltför gamla stålbalkar kan man få fram information om detta från t.ex. äldre standarder, äldre handböcker eller via producenter.

SS-EN 1990 – Omräkningsfaktorn η_d

Fråga: Jag undrar hur man får fram dimensioneringsvärdet för omräkningsfaktorn η_d? Som ingår i formel (D.1) kap. D.7.2. Om jag förstått det rätt så tas det karakteristiska värdet X_k fram enligt EKS och sedan formel D.1 för att få fram dimensionerande värde X_d?

Svar: Omräkningsfaktorn η_d är en faktor som beror på skillnader mellan provningsförhållandena och de verkliga förhållandena. Exempel på effekter som faktorn ska återspegla är skillnader i storlek, tidseffekter (t.ex. korttidsprovning kontra långtidexponering), infästningsförhållanden och fukttillstånd.  Faktorn är alltså dels beroende på hur provningen gått till och vilken typ av material det är fråga om och hur känsligt materialet är för dessa skillnader. Faktorn kan tas fram baserat på försöksdata, teoretisk analys och/eller erfarenhet. För vissa provningar finns det samband. Omräkningsfaktorn beskrivs bl.a. i SS-ISO 2394.

SS-EN 1990 – EN1990, A1.2.2 (1) ANM jämfört med SS-EN 1991-1-6 A1.1 (1) ANM

Fråga: I EKS 9 står "Allmänt råd: För laster under byggskedet bör de rekommenderade värdena tillämpas". Men dessa är inte fullständigt angivna någonstans. Jag har tagit del av ANM.2 under 1991-1-6 A1.1 (1) och finner detta inkomplett.

Var hittar jag fullständiga uppgifter? Borde inte någon av dessa hänvisningar utgå, annars hänvisar de ju till varandra?

Svar: Du har rätt i att det är något förvirrande när den ena standarden hänvisar till den andra samtidigt som vice versa. Men SS-EN 1990 bilaga A gäller alltid för byggnader, såvida inte en annan del anger att något annat ska tillämpas i specifika fall. Det allmänna rådet i EKS 9 står under punkt A.2.6 och gäller alltså bara för broar, inte för byggnader. Motsvarande finns också i TRVFS 2011:12, kap 7, § 5.

För byggnader under byggskedet gäller alltså samma faktorer som för färdig byggnad, alltså de som anges i bilaga A1 i SS-EN 1990 plus de EKS-paragrafer som gäller denna bilaga. De är föreskrift och alltså ska-krav.

För broar gäller under byggskedet också samma faktorer som för färdigt byggnadsverk, alltså de som anges i bilaga A2 i SS-EN 1990 + de paragrafer i EKS och TRVFS 2010:12 (gäller för närvarande) som gäller för denna bilaga. Enligt rådet i EKS och TRVFS så är de dock i byggskedet inte föreskrift utan allmänt råd (bör) för broar.

 

SS-EN 1990 – ψ_1,1 eller ψ_2,1

Fråga: Jag skulle vilja veta hur man väljer ψ_1,1 eller ψ_2,1 i ekvation 6.11 a/b och var detta finns förklarat i koderna?

Svar: Detta val är inte särskilt ingående behandlat i Eurokoderna. I de svenska tillämpningsreglerna EKS Avd. B, Kap 0, § 21 för byggnader och § 31 för järnvägsbroar (motsvarande finns också i Transportstyrelsen/Trafikverkets tillämpningsregler för eurokoderna) anges att det frekventa värdet ska användas för den variabla huvudlasten i exceptionella dimensioneringssituationer, alltså ψ_1,1.

SS-EN 1990 –Vibrationer i byggnader

Fråga: Utreder påverkan på en byggnad som konstant utsätts för vibrationer/svängningar med oscillerar rörelser och har svårt att hitta stöd för det i SS-EN 1990. Har hittat information i en DIN-standard (Tyskland) som säger att de storlekar av vibrationer som byggnaden utsätts för inte ska påverka en industribyggnad. DIN-standarden säger att man ska mäta vibrationerna högst upp i byggnaden och anger vissa gränsvärden för rörelserna. Min fråga är om det finns något liknande i SS-EN 1990 eller någon annan metod för att lösa problemet?

Svar: Vibrationer är dynamiska laster, vilka kan orsaka stora tilläggskrafter om frekvensen på vibrationerna ligger nära byggnadens egenfrekvens och om byggnaden inte har bra dynamiska egenskaper. Underlag för att uppskatta byggnadens dynamiska egenskaper finns i bilaga F till SS-EN 1991-1-4 (vindlast).

Om vibrationernas frekvens ligger långt från byggnadens egenfrekvens och det är fråga om en byggnad som inte är speciellt känslig för vibrationer, kan den dynamiska lasten oftast behandlas som statiska laster multiplicerade med en dynamisk förstoringsfaktor. I annat fall måste en fullständig dynamisk analys utföras enligt gängse metoder baserade på rörelse-ekvationen (finns inte i Eurokoderna).

De enda dynamiska laster som behandlas i eurokoderna är vindlast, lufttryck av förbipasserande tåg på skärmar (SS-EN 1991-2, kap 6.6) och dynamiska laster av trafik på broar. Tillvägagångssätten där är förenklade med avseende på laster och kan inte direkt tillämpas i det här fallet.

Som ett exempel på en dynamisk förstoringsfaktor (då fullständig dynamisk analys inte krävs) anges värdet 2,0 för lufttryck på skärmar.

SS-EN1990, kap 1.5.3.12 definierar dynamisk last såsom ”last som orsakar betydande acceleration hos bärverket eller bärverksdelen”. Den dynamiska lasten kan olika karaktär, exempel kan vara smalbandig eller bredbandig harmonisk last, deterministisk eller stokastisk last, stationär eller transient last, föreskriven kraft, förskjutning eller energi samt oberoende eller interaktiv last. Beskrivningen av dynamiska laster ges t.ex. i SS-EN 1990, kap 4.1.5 och 5.1.3. Stöd för dimensionering genom provning ges t.ex. i SS-EN 1990, kap. 5.2.

När det gäller vilka vibrationsnivåer och karaktäristiknivåer som utgör gräns för bärverkets funktion bör man relatera till det aktuella bärverket. Ett grundläggande krav är dock att bärverket ska dimensioneras så att det kan motstå bl.a. alla laster som sannolikt kan komma att uppkomma under bärverkets utförande och användning, se t.ex. SS-EN 1990, kap. 2.1 (1)P. Det gäller i både bruks- och brottstadiet.

Beroende på vilka laster man har, vilket bärverk som avses samt vilka dimensioneringssituationer som avses kan t.ex. beskrivningar för vind, lufttryck av förbipasserande tåg på skärmar och dynamiska trafiklaster av fordon på broar i Eurokoderna användas. SS-EN 1991-1-4, bilaga F ska ses som ett komplement till att uppskatta dynamiska egenskaper för vissa bärverk. Ett grundläggande krav är dock att bärverkets förväntade karaktäristik stämmer överens med den valda lastmodellen och omvänt.

Vad gäller användandet av dynamiska förstoringsfaktorer (SS-EN 1990, kap. 5.1.3 (3)) bör man vara observant på att den dynamiska lastens karaktäristik (se ovan) i relation till bärverkets dynamiska egenskaper har en avgörande betydelse för den dynamiska förstoringsfaktorns storlek. Exempelvis gäller att för ett odämpat enfrihetsgradssystem som exciteras av en steglast ger en största dynamisk förstoringsfaktor (2)och samma största dynamiska förstoringsfaktor ger också i fallet rektangulär puls. För samma enfrihetsgradssystem som exciteras av en fullcykelpuls, som i fallet lufttryck av förbipasserande tåg på skärmar, SS-EN 1991-2, kap. 6.6 (drag/sug), ges en största dynamisk förstoringsfaktorn på 4.
Publicerad 2016-09-26

SS-EN 1990 – Partialkoefficient för materialosäkerhet

Fråga: Hur har partialkoefficienterna för materialets osäkerhet tagits fram när det kommer till betong? Om det är statistik, hur har de gått till väga?

Svar: När det gäller partialkoefficienterna i eurokoderna generellt så kan man säga att vad de slutligen blev är fråga om "politiska" beslut inom standardiseringskommittéerna. Dessa är baserade på vad man i de olika länderna traditionellt, grundat på de varierande förutsättningarna för betongtillverkning och gjutning i de olika länderna, anser vara adekvata värden. Dessa kan i sin tur vara mer eller mindre väl underbyggda med statistiska undersökningar. Någon sammanställning av detta underlag finns inte.
Publicerad 2016-09-26

SS-EN 1990 – Konstruktionsansvarig

Fråga: Ordet "konstruktionsansvarig" används ofta för den konstruktör som har det yttersta ansvaret. Vad är definitionen av konstruktionsansvarig? Nämns det i EKS eller BBR?

Svar: I Eurokodsystemet anges bara vad som ska göras och hur, men inte vem som ska göra vad.

Den som enligt Plan- och Bygglagen har det yttersta ansvaret för att ett uppfört byggnadsverk uppfyller myndighetskraven är byggherren, dvs den som uppför eller låter uppföra byggnadsverket åt sig.

Hur sedan denne tillförsäkrar sig om att de denne anlitar gör sina uppgifter på ett korrekt sätt är en civilrättslig fråga som regleras genom avtal dem emellan.

Skulle ett byggnadsverk vara behäftat med ett allvarligt konstruktionsfel som leder till t.ex. skadeståndskrav så skulle byggherren kunna ställas inför domstol för att ha brutit mot Plan och Bygglagen och dömas för det. Om byggherren anser att det är konstruktionsfirmans fel och vill att denne ska stå för eventuella kostnader, så får han stämma denna firma i ett civilmål för att ha brutit mot deras avtal och inte levererat en säker produkt.

Att utse konstruktionsansvariga är en del av konstruktionsfirmans kvalitetsledningssystem, (jfr t.ex. med ISO 9001) och vilka ansvar denne har inom organisationen bör framgå av befattningsbeskrivningar eller dylikt. Beställaren kräver ofta i sitt avtal att det ska finnas en konstruktionsansvarig för ett projekt.

Den enda kopplingen till "den som ansvarar för konstruktionshandlingarna" i EKS finns i följande avsnitt.

BFS 2015:6 - EKS 10, Avdelning A

Publicerad 2017-05-30

SS-EN 1990-1-7 –Konsekvensklasser

Fråga: Jag har en fråga angående tabell A.1. I inledning i konsekvensklasser i SS-EN1991-1-7. I klass 2b står det:

”Alla byggnader som allmänheten har tillträde till och som har 2000 till 5000 m² golvarea per våning”

I ett byggprojekt har vi ett köpcentrum på 27 000 m² per våning och därför hamnar i klass 3. Kan man betrakta dilatationsfogar som ett sätt att dela upp byggnader i flera mindre byggnader som står intill varandra för att komma under kravet på 5000 m² per våning?

Svar: Tabell A.1 i SS-EN 1991-1-7 beskriver hela byggnader. I samband med parametern ”floor areas” nämner SS-EN 1991-1-7, bilaga B, endast yta per våning.

För de flesta stora byggnader måste man anordna dilatationsfogar. En riskanalys skulle möjligen kunna komma fram till att det inte behövs några ytterligare åtgärder än de som krävs för konsekvensklass 2b. Men att komma fram till det utan en särskild analys kan inte göras ad hoc. För att komma fram till det behöver man göra en särskild analys och då till exempel ange varför våningsplanen i delar som kan röra sig separat inte påverkar intilliggande våningsdelar i händelse av en olycka/kollaps i någon del. Dessutom är utrymningsfrågan mycket mer komplex ju större byggnad och desto fler människor som vistas där. Att bara beakta dilatationsfogar kan aldrig anses ge en heltäckande analys för att bedöma de särskilda risker som kan finnas i stora byggnader där många människor vistas. Betydligt mer än att bara ange om man har använt dilatationsfogar som ger bjälklagsdelar/byggnadsdelar som kan röra sig fritt bör därför täckas in av en sådan analys. I slutänden är det dock inte Boverket som gör den bedömningen. Det är i stället byggnadsnämnden i den kommun där byggnaden uppförs som avgör om det uppfyller kraven regelverket.

Det här verkar dessutom vara en mycket stor byggnad om den består av flera våningsplan om vardera 27 000 m². Så det bör finnas någon i projektorganisationen som har kunskap om riskanalys och som kan ta hjälp av huvudkonstruktören för att göra en bedömning om vad som kan krävas när det gäller olyckslastfallet.
Publicerad 2016-09-26

Till toppen av sidan

---